Om 100 dagar ungefär så åker vi. Lämnar Sverige för platser där gatlyktor är sällsynta. Jag föreställer mig hela tiden att jag är där jag helst vill vara men det tycks ändå vara så långt bort. Men ibland, när jag hör en låt, ser en människa som mycket väl skulle kunna vara surfare, eller känner lukten av saltvatten så blir jag påmind om varför jag inte vill vara kvar här. En fin vän sa i helgen när vi satt i hennes bil sent på natten att "Du är nog menad för något annat Elin, något större". Och ja det är jag nog, om man får säga så om sig själv. Men det måste man väl få? Man måste väl få vara huvudpersonen i sitt eget liv? Att tro lite på att man alltid ska få något mer. Flum vare här. Jag längtar iallafall så otroligt mycket tills vi står på Arlanda. Älskar flygplatser, har alltid gjort det.
November får gärna komma snabbare också!
