like a vision she dances across the porch

För några dagar sen åkte jag bil med en av mina närmsta vänner. Klockan var väl runt nio och kvällen var sådär mörkblå som den blir på sommaren när det börjar gå mot natt. Det var världens största fullmåne och bilradion spelade My Hometown på högsta volym. Och även om vi bara åkte i några minuter så fick jag den där känslan. Ni vet när man fryser lite för att man överskattat sommarnattens värme men samtidigt så känns temperaturen alldeles lagom för att man mår så bra just i det ögonblicket.

Jag kommer ihåg när jag för tre somrar sen, jag vet inte om det var juni eller juli, stod själv bland massor av människor jag inte kände, men ändå hade den där känslan som jag hade i bilen i söndags. Trots att jag befann mig utan vänner var jag inte ensam. Alla runtomkring mig var där av samma anledning. Springsteen. Nu på Ullevis scen. En främling med fräknar frågade vilken låt jag helst ville höra och jag svarade Thunder Road.

Jag kommer ihåg allt från den kvällen. Hur vi i bilen ner till Göteborg lyssnade på Greatest Hits-skivan. Jag minns till och med i vilken ordning låtarna på den är. Jag kommer ihåg hur vi åkte spårvagn i kvällssolen och hur pappa pratade med Ida i telefon som fortfarande inte var säker på om hon skulle komma. Hur han sa att om du inte befinner dig på Ullevi ikväll så kommer du nog att ångra dig. Jag minns vad jag hade på mig, hur det doftade den kvällen och hur adrenalinet pumpade när konserten drog igång på bästa tänkbara sätt. Hur den långa promenaden efter spelningen från Ullevi till lägenheten kändes som ingenting. Hur jag inte kunde sova den natten för att jag för första gången fått se något så äkta men ändå enkelt live. Inte massa specialshower eller jobbiga fjortonåringar som skriker "håkan är min gud" (och ja, jag var en av dem för länge sen). Istället är det bara a thousand guitars, pounding drums, a million different voices speaking in tounges. Musik, rakt upp och ner utan konstigheter i dess bästa form. Jag vet inte om några av er har sett the E street band live men i mitten av den tre timmar långa spelningen går alltid Bruce runt och plockar in alla önskemål på låtar som publiken har. Sedan spelar han dem. Året som kom var bara Bruce, bruce, bruce. Det gick liksom i omgångar. Album efter album gick genom mina lurar. Nebraska, Darkness on the edge of town, Greetings from Asbury park, The River, Born to run. När man hittar en musiker, i mitt fall Bruce Springsteen, som man verkligen stämmer överens med, så finner man saker man gillar i varje låt.

Efter den där kvällen var ingenting sig riktigt likt. Jag tror att det var den dagen jag på riktigt blev kär i musik. Och idag finns den där första musikkärleken med mig överallt. Jag befinner mig gång på gång i olika situationer där Springsteenlåtar hela tiden tycks vara det perfekta soundtracket.

barefoot girl sitting on the hood of a Dodge, drinking warm beer in the soft summer rain

jonathan johansson

snart kommer blommorna

älskar när videon precis prickar rätt i att beskriva hur man känner när man hör låten

tangerine

- so, what do you love about music?

- to begin with.. everything

opublicerat från januari 2011

Ibland är den så väldigt stark, den där saken som sitter någonstans inom mig. Ibland får den mig att fundera på om jag är född i fel världsdel, och ibland får den mig att tro på saker många andra inte tror på. Saker som att gå dit man känner för just i det ögonblicket. Att följa sina fötter.

Den är så stark och den skapar ett så stort moln av oro ovanför mig. Tänk om jag inte hinner åka på den Transsibiriska järnvägen och tänk om jag aldrig får chansen att meditera i Indien. Tänk om jag aldrig lär mig att surfa, och därmed aldrig får sitta på en bräda med ryggen vänd mot land och se ut över horisonten medan solen går ner.

Den får mig att fundera på varför jag pluggar. Varför äger jag ens en miniräknare, när jag istället kan räkna antalet människor jag möter i världen, eller antalet länder jag varit i. Samtidigt får den mig att hoppas på att jag kan göra allt det där jag drömmer om, att jag har alla dom möjligheterna.

Jag drömmer om att bo i en ryggsäck. Det handlar inte bara om att vara i varma land i Asien. Jag drömmer även om att åka skidor nerför fjäll man varit tvungen att åka helikopter upp till. Jag ser mig själv stå i en folkmassa så stor att det där fenomenala rockbandet som står på scenen är helt stumma av förvåning och lycka, just för att alla har kommit dit enbart för deras och musikens skull. Jag drömmer om att jobba på en ranch i Wyoming där man fortfarande bär cowbyhattar, jeans och boots. Jag drömmer om att kunna så många språk att jag kan kommunicera med människor utan svårigheter var jag än befinner mig. Jag ska ha lärt mig dessa språk för att jag bosatt mig hos små lokala befolkningar i små byar. Spanska eller portugisiska i Latinmerika till exempel. Jag ska studera evolutionsteorier på Galapagos utanför Ecuador och köpa fina klänningar i Mexiko. Därefter beger jag mig antagligen till Indonesien och tar mig där runt på motorcykel. Senare byter jag fordonet mot en cab och lyssnar på Springsteen medan vinden smeker mina kinder längs alla highroad's i USA.

Jag drömmer om att fotografera. Inte bara att ta bilder, utan på det sättet att fotografierna ska beröra människor bara de ägnas en enda blick. Jag önskar att jag lär mig hantera kameran för att jag går på ett universitet i Sydney, där jag mellan lektionerna planerar när jag ska ta mig till Nya Zeeland. Jag drömmer om att kunna göra intryck, om att lämna avtryck. Att andra ska tänka att den där människan är faktiskt fri och det enda krav hon har på sig själv är att alltid följa den där starka saken inom sig.

Ibland kan jag dock önska att den inte vore så stark. Det vore enklare då och jag skulle inte bli lika ledsen när jag inser att jag inte följer den, just nu för tillfället. Men ändå är jag så glad att jag har den. Att den har blivit så stark hos just mig när jag ser andra människor som verkar sakna den helt. Egentligen är den väl det bästa jag har. Viljan.