På vinglande cyklar försvann vi från den onda delen av ön bort bort bort från människor och klubbar som förberedde sig inför den kommande natten. Vi lämnade civilisationen och upptäckte att vi tio minuter bort var ensamma. Förbi lyxresorterna på slutet och förbi den lilla surfudden. Där, på den kritvita stranden vid det kristallklara vattnet satt vi på rad och såg solen sakta sänkas ner över horisonten samtidigt som vågor pulserade förbi som ett dominospel i slowmotion. Vi såg en himmel blå med vita fluffiga moln bli svart och full av tusentals tindrande stjärnor. Samtidig som det i bakgrunden plinkades på någon gitarr och vid världens ände exploderade rosa blixtrar så långt bort att man inte hörde åskan. Vi delade öl, skratt och historier.
Sen kom tiden. Vår aptit skrek efter näring och vi insåg att vi var tvungna. Tvungna att trampa tillbaka. Tillbaka till den onda delen av ön. Hade jag kunnat hade jag stannat i det där minnet för alltid.
Sen kom tiden. Vår aptit skrek efter näring och vi insåg att vi var tvungna. Tvungna att trampa tillbaka. Tillbaka till den onda delen av ön. Hade jag kunnat hade jag stannat i det där minnet för alltid.
