Jag vet inte. Egentligen kanske jag borde börjat plugga den här hösten. Egentligen kanske jag borde ha packat ihop det viktigaste jag har och flyttat in i ett studentrum någonstans några mil bort. Jag borde ha köpt höstkläder och vinterskor. Gått ut varje helg med mina klasskamrater och sitta på ett bibliotek i veckorna. Läsa och lära. Diskutera och analysera. Jag längtar ärligt talat efter det. Efter rutinerna och att ha en vardag där jag uträttar något som gör att jag utvecklas.
Men sen tänker jag efter. Funderar på hur jag var för två år sen. När jag precis slutat gymnasiet och sparade inför den där första långa upptäcktsfärden. Jag jämför Elin januari 2012 med Elin mars 2013. Ett år av resande där emellan. Ett år av så många erfarenheter och människor och upplevelser senare. Psykiska och fysiska upplevelser. Ensam på ett tåg någonstans i Indien. Bland bästa vänner på Koh Lipe. Naken badandes under fullmånen i Hikkaduwa. Utmärglad i en sjukhussäng i Kuala Lumpur. Mitt bland dansande indonesier på ett bröllop på Lombok. På en surfbräda utanför Gerupuk. På toppen av Adams Peak bland 100-tals pilgrimer. Dansandes salsa i mörkret med dom bruna ögonen. På en klippa i soluppgången vid en liten insjö i Sri Lanka. Det finns så oändligt många händelser under det där året som format mig. Januari 2012 var vi fyra stycken, osäkra och vimsiga bland alla vana resenärer. I mars det här året var det inget konstigt eller läskigt med att vara själv i ett främmande land bland främlingar. Det var fantastiskt.
Och det är då jag tänker att jag måste få åka igen. En gång till. Jag måste lära mig lite mer genom resandet. Det finns fortfarande några platser att förälska sig i och några gamla kärlekar att återvända till. Fortfarande hundratusentals människor jag kan stöta på. Alla nya för mina ögon.
Jag funderar på hur det är att inte alls skaffa mig dom där rutinerna. Hur fantastiskt det är att inte veta var jag kommer vakna om två dagar. Hur fantastiskt det är att i princip vilken sekund som helst kunna ändra mig, gå åt andra hållet och aldrig se tillbaka. Eller så kan jag välja att stanna kvar. Att låta dagar och veckor och månader passera utan att någon egentligen bryr sig. Jag kan fastna i min drömvärld om jag vill eller så kan jag leta efter en annan. Jag kan sitta på den där motorcykeln och inte alls veta vilken avfart jag tar härnäst. Men troligen så är det den smalaste och vingligaste av dem alla. Den som leder överallt och ingenstans.
Men sen tänker jag efter. Funderar på hur jag var för två år sen. När jag precis slutat gymnasiet och sparade inför den där första långa upptäcktsfärden. Jag jämför Elin januari 2012 med Elin mars 2013. Ett år av resande där emellan. Ett år av så många erfarenheter och människor och upplevelser senare. Psykiska och fysiska upplevelser. Ensam på ett tåg någonstans i Indien. Bland bästa vänner på Koh Lipe. Naken badandes under fullmånen i Hikkaduwa. Utmärglad i en sjukhussäng i Kuala Lumpur. Mitt bland dansande indonesier på ett bröllop på Lombok. På en surfbräda utanför Gerupuk. På toppen av Adams Peak bland 100-tals pilgrimer. Dansandes salsa i mörkret med dom bruna ögonen. På en klippa i soluppgången vid en liten insjö i Sri Lanka. Det finns så oändligt många händelser under det där året som format mig. Januari 2012 var vi fyra stycken, osäkra och vimsiga bland alla vana resenärer. I mars det här året var det inget konstigt eller läskigt med att vara själv i ett främmande land bland främlingar. Det var fantastiskt.
Och det är då jag tänker att jag måste få åka igen. En gång till. Jag måste lära mig lite mer genom resandet. Det finns fortfarande några platser att förälska sig i och några gamla kärlekar att återvända till. Fortfarande hundratusentals människor jag kan stöta på. Alla nya för mina ögon.
Jag funderar på hur det är att inte alls skaffa mig dom där rutinerna. Hur fantastiskt det är att inte veta var jag kommer vakna om två dagar. Hur fantastiskt det är att i princip vilken sekund som helst kunna ändra mig, gå åt andra hållet och aldrig se tillbaka. Eller så kan jag välja att stanna kvar. Att låta dagar och veckor och månader passera utan att någon egentligen bryr sig. Jag kan fastna i min drömvärld om jag vill eller så kan jag leta efter en annan. Jag kan sitta på den där motorcykeln och inte alls veta vilken avfart jag tar härnäst. Men troligen så är det den smalaste och vingligaste av dem alla. Den som leder överallt och ingenstans.
on DA road 2013
