Känns som att det är mycket Elton John just nu. Väldigt mycket.
Men det är ju fint så vad gör det.
Annars har jag idag tyckt att Tom Pettys Wildflowers nästan, bara nästan, är lika bra som American Girl och att Disintegration måste vara the Cures bästa album. Det räcker ju med att lyssna på första spåret liksom.
Håller förövrigt på med en spotifylista som jag tänkt döpa till något fint. Den innehåller lite gamla rocklåtar som jag insett att man måste kunna. Just för att dom är så bra. Listan ska jag sedan bränna över på skiva så att jag kan spela den i min cab när jag åker på en dammig (ni vet sånt där brunt damm) landsväg genom någon eller några delstater i usa senare i livet. Längtar lite dit.
Påtal om att bränna skivor så brukade jag och min syster göra det förut. Vi kallade dom soft, soft 1 och soft 2. Och dom var så otroligt bra. Hihi och varje gång man lyssnar på dom får man en soft känsla av att allting var soft sist man lyssnade på dom. Oj nu blev det lite konstigt. Men det är ju lite så med musik. Tar en tillbaka till bra stunder, och dåliga med för den delen.
Kommer till exempel alltid att förknippa Springsteens första greatest hits-skiva och Shout Out Louds Our Ill Wills med att hela min familj sitter ihopträngda i vår lilla bil som sardiner i en sardinburk och sjunger tillsammans till You are Dreaming och Thunder Road, samtidigt som vi väljer att skippa motorvägen för att se lite fin natur. Det är så det ska vara antar jag.
Igår lyssnade jag på den här låten så många gånger så att pappa frågade vad jag höll på med. Men den växer liksom för varje gång jag hör den. Och nu kom jag på att den här bloggen bara kommer att handla om musik. Fast jag vet ju visserligen inte om jag ens ska visa den för någon. Det återstår lite att se.
No comments:
Post a Comment