I lördags tittade jag, pappa och Ida på dokumentären/filmen från Woodstockfestivalen. Den visas i tre delar på lördagar på tvåan. Jag blev helt tagen och låg och grät nästan hela tiden. Det är så sjukt orättvist. Jag kommer aldrig, aldrig, att få uppleva sån där musik. Den är helt otrolig och människorna verkar också helt otroliga. Det handlar liksom mer om musiken och fred och kärlek än någonting annat (lite om att röka gräs också...).
Idag är ingenting sådär äkta enligt mig. Fick jag välja vilka tre dagar, under alla epoker som funnits, att leva under, skulle jag utan tvekan valt att leva dom där tre. Sen skulle jag dö lycklig.
Bert Sommer - Jennifer
Richie Havens - Freedom. Kanske mest otroligt av allt, han hade slut på låtar och publiken ville ha mer. Så den här är 100 % improvisation.
Vill seriöst vara hippie.
No comments:
Post a Comment