Ibland är den så väldigt stark, den där saken som sitter någonstans inom mig. Ibland får den mig att fundera på om jag är född i fel världsdel, och ibland får den mig att tro på saker många andra inte tror på. Saker som att gå dit man känner för just i det ögonblicket. Att följa sina fötter.
Den är så stark och den skapar ett så stort moln av oro ovanför mig. Tänk om jag inte hinner åka på den Transsibiriska järnvägen och tänk om jag aldrig får chansen att meditera i Indien. Tänk om jag aldrig lär mig att surfa, och därmed aldrig får sitta på en bräda med ryggen vänd mot land och se ut över horisonten medan solen går ner.
Den får mig att fundera på varför jag pluggar. Varför äger jag ens en miniräknare, när jag istället kan räkna antalet människor jag möter i världen, eller antalet länder jag varit i. Samtidigt får den mig att hoppas på att jag kan göra allt det där jag drömmer om, att jag har alla dom möjligheterna.
Jag drömmer om att bo i en ryggsäck. Det handlar inte bara om att vara i varma land i Asien. Jag drömmer även om att åka skidor nerför fjäll man varit tvungen att åka helikopter upp till. Jag ser mig själv stå i en folkmassa så stor att det där fenomenala rockbandet som står på scenen är helt stumma av förvåning och lycka, just för att alla har kommit dit enbart för deras och musikens skull. Jag drömmer om att jobba på en ranch i Wyoming där man fortfarande bär cowbyhattar, jeans och boots. Jag drömmer om att kunna så många språk att jag kan kommunicera med människor utan svårigheter var jag än befinner mig. Jag ska ha lärt mig dessa språk för att jag bosatt mig hos små lokala befolkningar i små byar. Spanska eller portugisiska i Latinmerika till exempel. Jag ska studera evolutionsteorier på Galapagos utanför Ecuador och köpa fina klänningar i Mexiko. Därefter beger jag mig antagligen till Indonesien och tar mig där runt på motorcykel. Senare byter jag fordonet mot en cab och lyssnar på Springsteen medan vinden smeker mina kinder längs alla highroad's i USA.
Jag drömmer om att fotografera. Inte bara att ta bilder, utan på det sättet att fotografierna ska beröra människor bara de ägnas en enda blick. Jag önskar att jag lär mig hantera kameran för att jag går på ett universitet i Sydney, där jag mellan lektionerna planerar när jag ska ta mig till Nya Zeeland. Jag drömmer om att kunna göra intryck, om att lämna avtryck. Att andra ska tänka att den där människan är faktiskt fri och det enda krav hon har på sig själv är att alltid följa den där starka saken inom sig.
Ibland kan jag dock önska att den inte vore så stark. Det vore enklare då och jag skulle inte bli lika ledsen när jag inser att jag inte följer den, just nu för tillfället. Men ändå är jag så glad att jag har den. Att den har blivit så stark hos just mig när jag ser andra människor som verkar sakna den helt. Egentligen är den väl det bästa jag har. Viljan.
No comments:
Post a Comment