like a vision she dances across the porch

För några dagar sen åkte jag bil med en av mina närmsta vänner. Klockan var väl runt nio och kvällen var sådär mörkblå som den blir på sommaren när det börjar gå mot natt. Det var världens största fullmåne och bilradion spelade My Hometown på högsta volym. Och även om vi bara åkte i några minuter så fick jag den där känslan. Ni vet när man fryser lite för att man överskattat sommarnattens värme men samtidigt så känns temperaturen alldeles lagom för att man mår så bra just i det ögonblicket.

Jag kommer ihåg när jag för tre somrar sen, jag vet inte om det var juni eller juli, stod själv bland massor av människor jag inte kände, men ändå hade den där känslan som jag hade i bilen i söndags. Trots att jag befann mig utan vänner var jag inte ensam. Alla runtomkring mig var där av samma anledning. Springsteen. Nu på Ullevis scen. En främling med fräknar frågade vilken låt jag helst ville höra och jag svarade Thunder Road.

Jag kommer ihåg allt från den kvällen. Hur vi i bilen ner till Göteborg lyssnade på Greatest Hits-skivan. Jag minns till och med i vilken ordning låtarna på den är. Jag kommer ihåg hur vi åkte spårvagn i kvällssolen och hur pappa pratade med Ida i telefon som fortfarande inte var säker på om hon skulle komma. Hur han sa att om du inte befinner dig på Ullevi ikväll så kommer du nog att ångra dig. Jag minns vad jag hade på mig, hur det doftade den kvällen och hur adrenalinet pumpade när konserten drog igång på bästa tänkbara sätt. Hur den långa promenaden efter spelningen från Ullevi till lägenheten kändes som ingenting. Hur jag inte kunde sova den natten för att jag för första gången fått se något så äkta men ändå enkelt live. Inte massa specialshower eller jobbiga fjortonåringar som skriker "håkan är min gud" (och ja, jag var en av dem för länge sen). Istället är det bara a thousand guitars, pounding drums, a million different voices speaking in tounges. Musik, rakt upp och ner utan konstigheter i dess bästa form. Jag vet inte om några av er har sett the E street band live men i mitten av den tre timmar långa spelningen går alltid Bruce runt och plockar in alla önskemål på låtar som publiken har. Sedan spelar han dem. Året som kom var bara Bruce, bruce, bruce. Det gick liksom i omgångar. Album efter album gick genom mina lurar. Nebraska, Darkness on the edge of town, Greetings from Asbury park, The River, Born to run. När man hittar en musiker, i mitt fall Bruce Springsteen, som man verkligen stämmer överens med, så finner man saker man gillar i varje låt.

Efter den där kvällen var ingenting sig riktigt likt. Jag tror att det var den dagen jag på riktigt blev kär i musik. Och idag finns den där första musikkärleken med mig överallt. Jag befinner mig gång på gång i olika situationer där Springsteenlåtar hela tiden tycks vara det perfekta soundtracket.

barefoot girl sitting on the hood of a Dodge, drinking warm beer in the soft summer rain